19 april. Levada do Castelejo är inte en av de mest trafikerade levadorna. Men den bjuder på en omväxlande vandring där den först går genom bebyggelsen högt upp i den lilla byn Cruz och sedan svänger in i en frodig del av Ribeiro Frios dalgång. Här och var får man rena djungelkänslan. Den smala stigen och den minst sagt sparsamma monteringen av räcken gör att man kanske inte ska välja den här som ens första levada. Den viktigaste regeln för levadavandrare gäller verkligen här: Gå eller beundra utsikten. Aldrig båda samtidigt.
Det var inte resans soligaste dag, men det var en behaglig temperatur för vandring. När vi kom tillbaka fick vi gå de sista hundra meterna i hällande regn, men det gjorde inte så mycket, vi hade som vanligt våra hopfällbara paraplyer i ryggorna. Men på utvägen fick vi i alla fall en hel del solglimtar.
Här har vi parkerat ovanför Cruz. Den sista biten upp var den brantaste jag kört med bil. När vi skulle återvända var vägen våt efter regnet och det gick inte att bromsa på vägen ner, bilen började genast glida. Hade den inte haft låsningsfria bromsar vet jag inte hur det gått.
Och här är backen. Klippan bortom byn kallas Örnklippan, ett landmärke för sjöfarare utanför norra Madeira. Den kanske kan vara värd en egen vandring.
Madeira är i sanning en blommornas ö. Det är hela tiden något som blommar, året om. Och man hittar blommor med de mest intesiva färger. Början av den här levadavandringen går över en del ängsmark och där hittade vi bland annat den här växten. Jag har ingen aning om vad den heter, men för vårt personliga bruk jag har döpt den till eldblomma.
Här en närmare titt.
Vet inte vad det här är heller, det ser ut som en nejlika av något slag. Även den har den intensivaste lila färg man kan tänka sig.
Vi tittar närmare på den också.
Slingerkrasse har jag haft en hel del själv, enkel och skötsam i trädgården. Här växer den bokstavligen som ogräs.
Vi går förbi några av de högst belägna husen i Cruz. Här har de levadan inpå knutarna i uttryckets bokstavliga betydelse.
Men det tar inte lång stund innan levadan viker av söderut, in mot Madeira. Det här är den sista byggnaden innan Rebeiro-Frio-dalen tar över helt. På andra sidan dalen störtar ett vattenfall ner.
Nu börjar den vildare delen av vandringen. Ribeiro Frio rinner några hundra meter nedanför oss och åt öster reser sig berget ytterligare några hundra meter.
Här har vi kommit till levadans början. Det rinner inte mycket vatten i Ribeiro Frio just nu, men det är tillräckligt för att fylla den lilla dammen som i sin tur förser levadan med vatten. Om det hade varit en varmare dag skulle ett svalkande dopp i dammen ha känts underbart.
Madeiras natur, spännande och omväxlande.
En sista bild av levadan. Vi hade en annorlunda upplevelse ungefär här. På vägen tillbaka, på den 30 cm breda levadan, med ett par hundra meters stup på ena sidan, mötte vi ett par joggare i full fart. Det var så trångt att vi fick ställa oss på andra sidan levadan, mot berget, så att vi kunde passera varandra. Och om inte de har fallit över kanten så lever de ännu, med god kondition.
