Madeira 2010, dag 2, Encumeada och Levada das Rabaçal

11 april. Vid Encumeada-passet startade vi dagens levadavandring. Det börjar väldigt behagligt.

En bit fram är dock stigen stängd med en skylt. Många ras har inträffat och förstört levadan och reparationer pågår. Men det är lördag och ingen levadeiro är ute och jobbar, så vi utmanar ödet och fortsätter längs Levada das Rabaçal som flyter ihop med Levada Norte som vi började med.

Att bli träffad i huvudet av en sten med en fotbolls storlek innebär antagligen en säker död. Ändå känns det ändå på något vis som om den här bumlingen skulle vara värre i det avseendet. Levadeirokillarna har murat fast den så att den inte ska fortsätta sin färd och ställa till förödelse i dalen några hundra meter nedanför.

Här har levadan krossats och helt försvunnit efter ett kraftigt ras. Levadeiros håller på att restaurera den och de har en hel del jobb framför sig. Träställningen i mitten är en 2,5 meter hög gjutform där levadan ska muras upp på nytt. Enda sättet att forsla dit verktyg, cementblandare, elaggregat och murbruk är med skottkärra längs den smala levadastigen.

Här är en vidare vy. Till vänster syns ingången till en 300 meter lång tunnel som tar levadan från andra sidan berget.

Med en del möda tog vi oss förbi raset.

Tunneln inifrån. Det kan vara blött i tunnlarna, så rejäla skodon anbefalles. Ha en mössa på för att skydda någorlunda mot skrapsår i huvudet, det är lågt i tak. Och framför allt, ta med en ordentlig ficklampa.

Tunneln från andra sidan. Den är spikrak, om du tittar noga ser du den andra mynningen skymta 300 meter bort.

Ett felsteg här och det tar väldigt lång tid innan man slutar falla.

Till slut ser vi vårt mål, den lilla stugan som levadaarbetarna använder sig av.

En välförtjänt rast med vidunderlig utsikt.

Efter måltiden vände vi åter eftersom den 2 km långa tunneln som följer efter stugan var avstängd.

Väl tillbaka till utgångspunkten tar vi trappan ner från levadan.

Vägarna i Madeira är oftast välskyltade. Här är korsningen vid Encumeadapasset. Fågelvägen är det ca 3,5 mil mellan Porto Moniz och Funchal. Tar man vägen över bergen (alla vägar går förresten över bergen) blir det mer än dubbelt så långt.

Madeira 2010, dag 1, vandring i Prazeres

10 april. Vår första dag denna Madeiraresa var en aning disig, men hade en behaglig temperatur för att vandra runt i Prazeres, där vårt favorithotell ligger. Levada Nova rinner genom byn och vi hann med ett par kilometer på den också. Det vill gärna bli en del blombilder när man vandrar på en blomsterö. Kommande dagar bjuder på större vyer.

Som ett kuriosum kan nämnas att Prazeres betyder behag, njutningar på svenska. En sökning på Google ger både den ena och den andra träffen.

En grabb behöver sina prylar…

Levada Nova är inte så spektakulär i närheten av Prazeres, men det betyder inte att den inte är värd en promenad. Var man än befinner sig i Madeira finns något vackert att titta på. Här syns levadan denna disiga eftermiddag alldeles utanför byn som en profil utefter sluttningssidan. Bildgåta: Kan du se Gunilla?

Prazeres ligger ganska högt och i dag låg molnen lågt. Utsikt från Levada Nova.

Någon har planterat de här blommorna utefter levadan. Har ingen aning om vad de heter. Inte finns de i min flora i alla fall. Levadan syns i till höger i bilden.

De här mystiska föremålen såg vi på botten av levadan. Först trodde vi att det var något slags snäckdjur, men det visade sig vara eucalyptusfrukter från träden längre fram.

Eucalyptusträd är en ganska vanlig syn på Madeira. Man har en stark miljömedvetenhet på Madeira nu för tiden, men tidigare fanns det områden som skövlats på träd. För att binda jorden försökte man senare ersätta dem med eucalyptusträd. Tyvärr är träden mycket törstiga och lämnar inte mycket näring till annan växtlighet och dessutom brinner de väldigt lätt. På båda våra tidigare resor har vi sett bränder härja i bergen (den här gången var det kanske för fuktigt). Man ersätter träden så sakteliga med annan växtlighet, och återplantering av skövlade områden sker i ganska stor skala, men nu utan eucalyptus. På vår första resa fick vi vara med en dag och plantera träd uppe på bergsplatån Paul da Serra, en begivenhet som hotellet arrangerade där både gäster och hotellpersonal fick vara med och slita med planthackorna. Här är ett skogsområde med eucalyptus invid Levada Nova.

Torkad eucalyptuskvist med de säregna frukterna.

Även inne i Prazeres finns mycket intressant att se på och fota. Här är en buske som är populär i parker: Flaskborstblomman.

Här håller borsten på att veckla ut sig.

Röd dörr i muren.

Någonstans i den här massan av murgröna och andra slingerväxter finns det en ek…

Vackra blommor. Nejlikor av något slag?

Trädgårdsväxter trivs alldeles utmärkt i vilt tillstånd på Madeira. Här är det pumpa som växer på vägrenen.

Mot slutet av vår Prazeresvandring hittade vi en övergiven trädgård med ett övergivet hus, bägge fullständigt överväxta av murgröna. Murgrönan trängde sig in överallt, inne i dunklet i trädgården såg det ut som en miniatyrversion av törnrosaslottet (låt vara för en törnrosa från ett något lägre socialt skikt). Här vankas det häftiga bilder sa jag och pallade upp stativet. Jag skulle just påbörja en längre fotosession när Gunilla upptäckte att det avskilda läget verkade vara särdeles populärt för människor med behov av akut karaktär. När väl detta avslöjats var det plötsligt lätt att se hur populär platsen var i det avseendet. Jag packade raskt ihop stativet igen och vi traskade tillbaka till hotellet för att utföra sandalvård.