Våra resor

13 april. Det här skulle visa sig vara enda dagen med riktigt dåligt väder under en levadatur. Visserligen höll sig det dåliga vädret i bergen, men det gjorde ju vi också. Dagen började vackert, här skiner solen på vårt hotell. Vår terass är den som befinner sig tre våningar upp. Vi fann ingen som helst anledning att klaga på utsikten. Hotel Jardim Atlântico ligger en bra bit från Funchal, ute på landsbygden, och när man lämnar hotellområdet befinnar man sig efter bara några meter i en helt vanlig by i Madeira. Det är andra gången vi väljer det här hotellet, och när vi återvänder igen kommer vi att välja samma hotell. Under förra besöket bodde vi i Funchal, men en stad är en stad var man än befinner sig. Är det vandringar och natur man är ute efter rekommenderar vi varmt en hyrbil och Jardim Atlântico. Här är en länk till hotellets sajt. Vi reste med Ving den här gången just för att de hade det här hotellet som val.

Levadan vi valde i dag heter Levada da Serra och går på norra sidan av Paul da Serra, den stora bergsplatån mitt på västra Madeira. Här har man möjlighet att se hur en levada föds. Vi har kommit ner från parkeringsplatsen och har en liten bit kvar att gå innan vi når början på levadan. Vi kommer från stigen till vänster, om man följer den hela vägen upp till Bica da Cana kan man njuta av en av Madeiras mest spektakulära utsikter

Gunilla studerar vår levadabibel, Vandra på Madeira av Anita och Birger Løvland. Molnen har hopat sig och ligger nu några hundra meter över oss, men härifrån ser man att nere vid kusten skiner solen som bäst.

Typiskt för området här är trädljungen som förvandlar stigar och även levadan i långa sträckor till en dovt grön tunnel.

Här är de två första metrarna av Levada da Serra. Några rännilar förser den med de första vattendropparna.

Ett vattenfall har pricksäkert siktat in sig på levadan. Än har det inte börjat regna, men paraplyet kom i alla fall till användning.

Och här kommer jag.

En hel del växter tycker man sig känna igen hemifrån. Det här ser ut som midsommarblomster men ändå inte. En näva är det definitivt.

Vi åt vår medhavda mat på en vacker plats där levadan forsar ner till en ny nivå, men strax därefter kom regnet. En genväg upp till bilen skulle ha varit en stig från levadan och rakt upp, men den visade sig vara bortsopad av ett jordskred. Vi kom hem till vårt hotell genomblöta, paraplyerna till trots, men det gjorde inte så mycket, för där sken solen.

12 april. Levada da Janela är vår favoritlevada och ett måste om man har vägarna förbi Porto Moniz. Den är lätt att gå, åtminstone i början, och man bjuds på svindlande vacker utsikt närhelst det är fri sikt ut mot dalen. I botten av dalen rinner Ribeira da Janela. Vi gjorde den här fina vandringen två gånger under årets Madeirabesök.

Även här ser man spår efter den omåttligt regniga våren i form av ras och nerfallna träd. Omfattningen är dock inte lika stor som på södra sidan. Här har ett eucalyptusträd gett upp i den uppluckrade marken och fallit över levadan.

Sa jag att det gett upp? Det var ju fel, den kala stammen skjuter förtvivlat skott åt alla håll, som en galen pistolero på en otämjd häst.

Har har ett helt rotsystem elegant glidit ner med trän och allt och lagt sig över levadan. Träden är bortsågade, men resten har man ännu inte lyckats forsla bort. Avsnittet med trianglarna i förgrunden är en del av levadaväggen som är lite lägre än normalt. Det är till för att vatten ska kunna forsa över kanten när det blir för hög nivå. På så sätt kan man kontrollera exakt var en översvämning ska ske. Trianglarna är till för att man ska kunna fortsätta passera även när det rinner vatten.

Här har ett stycke bergssida rasat ner. För det mesta går levadan i själva berget, men här har det varit lösare och man har varit tvungen att flytta levadan några meter in. Personen som syns på levadan ger en föreställning om proportinerna.

Här har vi just tagit oss igenom den första tunneln och kommit ut i en ravin på andra sidan med ett vackert vattenfall.

Vi fortsätter mot vattenfallet längst in i ravinen.

Man har byggt ett skydd mot vattnet, något som vi är tacksamma för.

Här har vi kommit en bit och ser ravinen och vattenfallet på håll.

Här har vi kommit fram till ett levadeiro-hus som klänger sig fast i bergssluttningen. En rejäl regnskur fick oss att vara glada att vi hade paraplyer med oss. Det finns två sittplatser med skydd för regnet. Fast här har solen tittat fram igen. Levadan rinner under terrassen och fortsätter i dunklet i bakgrunden.

Från terassen såg vi det här raset. Ett stort stycke mark har helt enkelt släppt taget och kanat utefter berget. Det har dragit med sig rubb och stubb och lämnat en sträng av kalt berg efter sig.