Info på väg…

Ännu ett minne blott…

Under betänkande…

En vacker försommardag anno 1986 såg sig bel canto-lärarinnan fru Margareta Sunnegårdh omkring i salen. Två välsjungande elver syntes saknas. Det var inte likt de välartade gossarna att utebli från en möjlighet att förfina sina redan välljudande stämmor. Var kunde de väl hålla hus?

Samtidigt, längs Djurgårdens strand, promenerade de två lärjungarna, visslande Peterson-Bergers Intåg i sommarhagen. Fåglar sjöng, ekorrar kilade upp och ner i Prins Eugens ek, vågor kluckade mot stranden och Hasselbergs näckrosflicka visade behagfullt upp sin bästa sida i det välgörande solljuset. En mycket liten portion dåligt samvete över att lämna fru Sunnegårdh i sticket med resterande kandidater skakades av med ett resolut huvukast och landade någonstans i gruset på gångvägen mellan Waldemarsudde och Thielska galleriet. (Det ligger ännu kvar där och skämmer en i övrigt mycket tilltalande promenadväg.)

När sista tonen klingat ut över Saltsjön begynte gossarna dryfta filosofiska egentligheter och livets mening. Hypoteserna haglade som häftigast när de plötsligt blev distraherade av något som låg vid strandkanten. Det var en helt oansenlig brädstump, inte längre än en fot, grå av väder och vind, men sådan var gossarnas förmåga att se möjligheter i det enkla, det stora i det lilla, att deras intellektuella konversation tystnade och ersattes av intensiva funderingar över den simpla brädbitens framtid. Med tanke på miljöns starka inverkan på en människas tankeverksamhet var det slutliga valet inte helt svårbegripligt: brädstumpen skulle bli en båt.

Att se hur till synes orelaterade detaljer kan bilda en samverkande enhet hörde också till gossarnas många talanger och under den fortsatta färden samlade de nu på inlandflutna tingestar: snörstumpar till rigg, en plastpåse till segel och slutligen styrpinnen från en fyrverkeriraket till mast. Sådana fanns det i riklig mängd, ty detta försiggick på den tid då Stockholms Vattenfestival fortfarande ägde rum och förutom öltält och redlösa tonåringar även erbjöd VM i fyrverkeri.

Vid Blockhusuddens brygga slog sid slutligen de skolkande svennerna ner. Med flinka fingrar förfärdigades den allra första båten. Masten restes, riggen riggades och seglet hissades. Det färdiga alstret var måhända inte en detaljtrogen modell av en spansk galeas – det var trots allt bara en brädstump med en pinne och en bit plastpåse – men det sjösattes högtidligen och seglet fylldes med vind och båten stävade stolt ut mot öppna vatten och sällsamma äventyr.

Gossarna såg efter seglet tills det endast var en avlägsen prick i fjärran någonstans utanför Fjäderholmarna. Och de suckade och såg att gärningen var god och de såg att det var ett behagligt avbrott i det vardagliga snärjet och de kom på stående fot överens om att upprepa utflykten varje sommar intill den sommar då fysikaliska orsaker inte längre tillåter det. En tradition var född.