Madeira 2018, 23-30 oktober, Funchal

SMHI hade lovat mulet och regn på Madeira, men vädret var perfekt, strax över 20 grader, lagom vind och sol för det mesta. En och annan regnskur, men vi hade ju paraplyer…


Utsikt från vårt favorithotell.

Årets första levada blev en stadslevada som vi inte gått på förut, Levada dos Piornais. Här är början på levadan där den dyker upp från underjorden.


Utsikten från Levada dos Piornais består i början av den norra delen av Funchal, här med en bananodling i förgrunden och den väldiga klippan Cabo Girão i bakgrunden.


Trots att det är en stadslevada är det hela tiden en intressant och vacker vandring.


Hela ön är  grön, året om.


När man vandrat en timme på Levada dos Piornais glesar staden ut sig och sluttningarna fylls av odlingar. Här någonstans åt vi vår matsäck och vände tillbaka när det började regna. Nästa gång ska vi fortsätta hela vägen tills vi når den vilda dalen med Cabo Girão på andra sidan (faktiskt slutet på Nunnornas dal).


Det blommar på Madeira, året om. Här är en prunkande mur nära hotellet.


Parkering för handikappade, gravida och enbenta kvinnor med det andra benet över axeln.


Allt är inte vackert i Funchal. Här är bronskulpturen föreställande Madeiras stolthet, fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo där den står framför Ronaldohotellet i Funchal. Varför han har framställts i erigerat tillstånd förtäljer inte historien, inte heller varför just den delen av statyn är extra nött.


En dag åkte vi upp med linbanan till vår favoritpark i Monte, Monte Palace Tropical Garden. Tyvärr hann vi bara börja vår promenad innan det började regna. Det syns inte här vid det uråldriga olivträdet…


…men väl här vid utgången från mineralutställningen. Annars är en vandring i den här djungelliknande parken en av huvudattraktionerna för oss i Funchal. Om ni ska välja mellan botaniska trädgården och denna park, välj parken.

Azorerna 2011, dag 3, Salto do Prego och Furnas

20 augusti, Salto do Prego och fumarolerna i Furnas. I dag åkte vi en bra bit österut för att besöka en av de många naturliga turistattraktionerna på São Miguel, vattenfallet Salto do Prego.

Ett stopp på vägen för att beundra utsikten.

Salto do Prego 00

Stigen upp till vattenfallet är en någorlunda jobbig vandring där början är brantast. Man passerar en gammal ruinby, bananodlingar och fantastisk natur.

Salto do Prego 01

Salto do Prego 02

Salto do Prego 03

Vattenfallet. Här måste man helt enkelt ta ett iskallt dopp för att svalka sig.

Salto do Prego 04

Jag är en riktig badkruka, men ett sådant här tillfälle kan man inte låta gå förlorat.

Salto do Prego 05

Vi tog en alternativ stig ner igen och här hittad vi den enda levadan som vi såg på Azorerna.

Salto do Prego 06

Ett stopp på vägen hem för att åter beundra utsikten. Hänförande är milt sagt.

Salto do Prego 07

Mer utsikt.

Salto do Prego 08

Och till sist gjorde vi ytterligare ett stopp i Furnas. Man får inte missa att titta på fumarolerna som pyser svavelosande gaser.

Furnas fumarole 1

Furnasborna använder fumarolerna till att laga mat, slow-cooking cozido, som man kan avnjuta på någon restaurang i närheten.

Furnas fumarole 2

Från underjorden tränger alla möjliga ämnen upp och bildar vackra färgkartor.

Furnas fumarole 3

Madeira 2010, dag 12-14, Levada da Janela, Calheta, hotellet

21 april. I dag tog vi en tur till på favoritlevadan, Levada da Janela. På infotavlan får man reda på att ficklampa, schyssta skor och vandringsstav är bra att ha här. Ficklampan är definitivt nyttig, efter några kilometer går levadan genom ett par tunnlar, och det svåra är inte att se var man sätter fötterna utan att undvika att slå sönder huvudet mot det skrovliga tunneltaket.

Levada da Janela, info

Utsikten är lika magnifik som vanligt.

De vanliga ärttörnebuskarna har jag nämnt förut.

Här är en närbild av de sylvassa, stenhårda taggarna. Kanske något för grabbgrabbarna i tv-showen Jackass att kasta sig i.

22 april. Det finns inte många sandstränder på Madeira och de som finns är konstgjorda. Här är en i Calheta. Det sägs att sanden är hämtad från Afrika och det kan mycket väl stämma.

Calheta beach

En till bild från Calheta. Månen är en smula vriden vid den här breddgraden.

moon_over_calheta

En bild på vårt hotell, sett från andra sidan ravinen.

Hotell Jardim Atlantico 2010

23 april. En sista bild. Soluppgång från flygplatsen i Funchal.

Sunrise from Funchal airport 2010

Madeira 2010, dag 10, Levada do Castelejo

19 april. Levada do Castelejo är inte en av de mest trafikerade levadorna. Men den bjuder på en omväxlande vandring där den först går genom bebyggelsen högt upp i den lilla byn Cruz och sedan svänger in i en frodig del av Ribeiro Frios dalgång. Här och var får man rena djungelkänslan. Den smala stigen och den minst sagt sparsamma monteringen av räcken gör att man kanske inte ska välja den här som ens första levada. Den viktigaste regeln för levadavandrare gäller verkligen här: Gå eller beundra utsikten. Aldrig båda samtidigt.

Det var inte resans soligaste dag, men det var en behaglig temperatur för vandring. När vi kom tillbaka fick vi gå de sista hundra meterna i hällande regn, men det gjorde inte så mycket, vi hade som vanligt våra hopfällbara paraplyer i ryggorna. Men på utvägen fick vi i alla fall en hel del solglimtar.

Här har vi parkerat ovanför Cruz. Den sista biten upp var den brantaste jag kört med bil. När vi skulle återvända var vägen våt efter regnet och det gick inte att bromsa på vägen ner, bilen började genast glida. Hade den inte haft låsningsfria bromsar vet jag inte hur det gått.

Och här är backen. Klippan bortom byn kallas Örnklippan, ett landmärke för sjöfarare utanför norra Madeira. Den kanske kan vara värd en egen vandring.

Madeira är i sanning en blommornas ö. Det är hela tiden något som blommar, året om. Och man hittar blommor med de mest intesiva färger. Början av den här levadavandringen går över en del ängsmark och där hittade vi bland annat den här växten. Jag har ingen aning om vad den heter, men för vårt personliga bruk jag har döpt den till eldblomma.

Här en närmare titt.

Vet inte vad det här är heller, det ser ut som en nejlika av något slag. Även den har den intensivaste lila färg man kan tänka sig.

Vi tittar närmare på den också.

Slingerkrasse har jag haft en hel del själv, enkel och skötsam i trädgården. Här växer den bokstavligen som ogräs.

Vi går förbi några av de högst belägna husen i Cruz. Här har de levadan inpå knutarna i uttryckets bokstavliga betydelse.

Men det tar inte lång stund innan levadan viker av söderut, in mot Madeira. Det här är den sista byggnaden innan Rebeiro-Frio-dalen tar över helt. På andra sidan dalen störtar ett vattenfall ner.

Nu börjar den vildare delen av vandringen. Ribeiro Frio rinner några hundra meter nedanför oss och åt öster reser sig berget ytterligare några hundra meter.

Här har vi kommit till levadans början. Det rinner inte mycket vatten i Ribeiro Frio just nu, men det är tillräckligt för att fylla den lilla dammen som i sin tur förser levadan med vatten. Om det hade varit en varmare dag skulle ett svalkande dopp i dammen ha känts underbart.

Madeiras natur, spännande och omväxlande.

En sista bild av levadan. Vi hade en annorlunda upplevelse ungefär här. På vägen tillbaka, på den 30 cm breda levadan, med ett par hundra meters stup på ena sidan, mötte vi ett par joggare i full fart. Det var så trångt att vi fick ställa oss på andra sidan levadan, mot berget, så att vi kunde passera varandra. Och om inte de har fallit över kanten så lever de ännu, med god kondition.