Kategoriarkiv: Vandring

Azorerna 2011, dag 3, Salto do Prego och Furnas

20 augusti, Salto do Prego och fumarolerna i Furnas. I dag åkte vi en bra bit österut för att besöka en av de många naturliga turistattraktionerna på São Miguel, vattenfallet Salto do Prego.

Ett stopp på vägen för att beundra utsikten.

Salto do Prego 00

Stigen upp till vattenfallet är en någorlunda jobbig vandring där början är brantast. Man passerar en gammal ruinby, bananodlingar och fantastisk natur.

Salto do Prego 01

Salto do Prego 02

Salto do Prego 03

Vattenfallet. Här måste man helt enkelt ta ett iskallt dopp för att svalka sig.

Salto do Prego 04

Jag är en riktig badkruka, men ett sådant här tillfälle kan man inte låta gå förlorat.

Salto do Prego 05

Vi tog en alternativ stig ner igen och här hittad vi den enda levadan som vi såg på Azorerna.

Salto do Prego 06

Ett stopp på vägen hem för att åter beundra utsikten. Hänförande är milt sagt.

Salto do Prego 07

Mer utsikt.

Salto do Prego 08

Och till sist gjorde vi ytterligare ett stopp i Furnas. Man får inte missa att titta på fumarolerna som pyser svavelosande gaser.

Furnas fumarole 1

Furnasborna använder fumarolerna till att laga mat, slow-cooking cozido, som man kan avnjuta på någon restaurang i närheten.

Furnas fumarole 2

Från underjorden tränger alla möjliga ämnen upp och bildar vackra färgkartor.

Furnas fumarole 3

Fotoupplevelser

Jag tänkte jag skulle dela  med mig av mina fotoupplevelser. Här är ett foto från en nyligen genomförd Madeiraresa. Det är ett vattenfall vid Levada da Ribeira da Janela. ”Levada-vaktmästarna” har varit vänliga nog att bygga ett skydd så att man kan passera torrskodd (nåja, jämförelsevis torrskodd).

Madeira 2010, dag 12-14, Levada da Janela, Calheta, hotellet

21 april. I dag tog vi en tur till på favoritlevadan, Levada da Janela. På infotavlan får man reda på att ficklampa, schyssta skor och vandringsstav är bra att ha här. Ficklampan är definitivt nyttig, efter några kilometer går levadan genom ett par tunnlar, och det svåra är inte att se var man sätter fötterna utan att undvika att slå sönder huvudet mot det skrovliga tunneltaket.

Levada da Janela, info

Utsikten är lika magnifik som vanligt.

De vanliga ärttörnebuskarna har jag nämnt förut.

Här är en närbild av de sylvassa, stenhårda taggarna. Kanske något för grabbgrabbarna i tv-showen Jackass att kasta sig i.

22 april. Det finns inte många sandstränder på Madeira och de som finns är konstgjorda. Här är en i Calheta. Det sägs att sanden är hämtad från Afrika och det kan mycket väl stämma.

Calheta beach

En till bild från Calheta. Månen är en smula vriden vid den här breddgraden.

moon_over_calheta

En bild på vårt hotell, sett från andra sidan ravinen.

Hotell Jardim Atlantico 2010

23 april. En sista bild. Soluppgång från flygplatsen i Funchal.

Sunrise from Funchal airport 2010

Madeira 2010, dag 10, Levada do Castelejo

19 april. Levada do Castelejo är inte en av de mest trafikerade levadorna. Men den bjuder på en omväxlande vandring där den först går genom bebyggelsen högt upp i den lilla byn Cruz och sedan svänger in i en frodig del av Ribeiro Frios dalgång. Här och var får man rena djungelkänslan. Den smala stigen och den minst sagt sparsamma monteringen av räcken gör att man kanske inte ska välja den här som ens första levada. Den viktigaste regeln för levadavandrare gäller verkligen här: Gå eller beundra utsikten. Aldrig båda samtidigt.

Det var inte resans soligaste dag, men det var en behaglig temperatur för vandring. När vi kom tillbaka fick vi gå de sista hundra meterna i hällande regn, men det gjorde inte så mycket, vi hade som vanligt våra hopfällbara paraplyer i ryggorna. Men på utvägen fick vi i alla fall en hel del solglimtar.

Här har vi parkerat ovanför Cruz. Den sista biten upp var den brantaste jag kört med bil. När vi skulle återvända var vägen våt efter regnet och det gick inte att bromsa på vägen ner, bilen började genast glida. Hade den inte haft låsningsfria bromsar vet jag inte hur det gått.

Och här är backen. Klippan bortom byn kallas Örnklippan, ett landmärke för sjöfarare utanför norra Madeira. Den kanske kan vara värd en egen vandring.

Madeira är i sanning en blommornas ö. Det är hela tiden något som blommar, året om. Och man hittar blommor med de mest intesiva färger. Början av den här levadavandringen går över en del ängsmark och där hittade vi bland annat den här växten. Jag har ingen aning om vad den heter, men för vårt personliga bruk jag har döpt den till eldblomma.

Här en närmare titt.

Vet inte vad det här är heller, det ser ut som en nejlika av något slag. Även den har den intensivaste lila färg man kan tänka sig.

Vi tittar närmare på den också.

Slingerkrasse har jag haft en hel del själv, enkel och skötsam i trädgården. Här växer den bokstavligen som ogräs.

Vi går förbi några av de högst belägna husen i Cruz. Här har de levadan inpå knutarna i uttryckets bokstavliga betydelse.

Men det tar inte lång stund innan levadan viker av söderut, in mot Madeira. Det här är den sista byggnaden innan Rebeiro-Frio-dalen tar över helt. På andra sidan dalen störtar ett vattenfall ner.

Nu börjar den vildare delen av vandringen. Ribeiro Frio rinner några hundra meter nedanför oss och åt öster reser sig berget ytterligare några hundra meter.

Här har vi kommit till levadans början. Det rinner inte mycket vatten i Ribeiro Frio just nu, men det är tillräckligt för att fylla den lilla dammen som i sin tur förser levadan med vatten. Om det hade varit en varmare dag skulle ett svalkande dopp i dammen ha känts underbart.

Madeiras natur, spännande och omväxlande.

En sista bild av levadan. Vi hade en annorlunda upplevelse ungefär här. På vägen tillbaka, på den 30 cm breda levadan, med ett par hundra meters stup på ena sidan, mötte vi ett par joggare i full fart. Det var så trångt att vi fick ställa oss på andra sidan levadan, mot berget, så att vi kunde passera varandra. Och om inte de har fallit över kanten så lever de ännu, med god kondition.

 

Madeira 2010, dag 8, Levada do Paúl

17 april. Bra väder vid hotellet, men vi tog oss upp till bergsplatån Paúl da Serra där det var dimma och bara 6 grader varmt. Vi parkerade vid monumentet Senhor da Montanha där Jesus skymtade i diset.

6 ton tung är han och gjord i vit marmor.

Det finns fler religiösa symboler nedanför hans kulle. Här är bröden och fiskarna, ocskå de i vit marmor. Men är det inte ett bröd för mycket?

Levada do Paúl korsar vägen ett par hundra meter nedanför monumentet. Den löper på 1300 meters höjd och  samlar upp vatten utefter kanten av den stora platån Paúl da Serra. Så här högt upp verkar naturen karg, men det beror mest på århundraden av avverkning och även en skogsbrand för ett antal år sedan. De gula buskarna är ärttörne, vackra men ruskiga taggbuskar med tätt sittande, hårda, långa och sylvassa taggar.

Vi var inte ensamma om att vandra utefter levadan.

Här korsar en gammal stenlagd väg levadan.

En bit efter att man korsat vägen kan man ta sig upp på en bergstopp åt höger och få en fenomenal utsikt över dalen. Åt andra hållet kan man beundra den här magnifika bergsväggen.

Kort härefter började det regna och vi vände mot bilen igen. På vår hem över platån stannade vi till vi den smått bisarra baren/restaurangen/hotellet Jungle Rain Cafe.

Interiören ska föreställa en djungel.

Internetcafé är det också. Fast Gunilla lyckades inte skicka sitt mejl, taskig kommunikation på grund av regnet sa servitören. Det konstgjorda trädet sover för tillfället.

Till och med stolarna har svans.

När vi kom tillbaka till hotellet hade myror skapat en egen vandringsled på köksväggen. Vadan detta?

Jo, de hade hittat ett paket med riktigt smaskiga kex. Det var väl gott så länge det varade. Sedan kom hotellstäderskan med sin största sprayflaska och så var det slut på det roliga.